Dötrist...

Igår började jag måla vårt staket runt trappen i sovrummet... Talk about boring! Sex timmar tog det mig att bara grunda ett varv! För att få lite begrepp om projektets omfattning började jag färdigstryka några delar, och insåg idag att jag måste köra två varv färdigfärg...
Staketet köpte jag som en present till A förra våren, och då det egentligen är ett staket för utomhusaltaner, är det impregnerat. Vi har inte kunnat måla det förrän nu, för då hade det förelegat risk för att oljan trängt igenom färgen, och det vill man ju inte. Men att ett år gått så fort...

För att kunna måla hela räcket behövde jag sitta på en planka ut över trappen. Anders tog med sig barnen ut på gården, och innan han gick bad jag honom att titta till mig every now and then, utifall att jag skulle ramla ner. Anders kom inte in en gång på tre timmar! Jag ska villigt erkänna att jag en kort stund tänkte mörka tankar om en iscensatt olycka som involverade en flaska ketchup, men kom fram till att så ond kan inte ens en bortglömd fru vara!

Hur ska jag tolka hans fråvaro?!

a) Han tänkte: Min fru är lite av en superhjälte, och skulle hon ramla ner gör hon en av sina snygga roll-overs

b) Han tänkte: Min fru är lite av en fegis, så hon ordnar nog med en riktig säkerhetsanordning så det inte finns någon risk att falla

c) Han tänkte: Shit vad skoj det är att åka cross. Jag drar ett varv till!

d) Han tänkte: inte alls på sin fru!


Röstningen pågår tills imorgon kl.20. Tills dess praktiserar jag mutism mot min man. Nåt straff ska han ha!